Reflektioner kring SD och debattklimatet

Jag är upprörd över att SD tagit plats i riksdagen, men... Det här inlägget handlar om aspekter i debattklimatet inför riksdagsvalet med fokus på diskussioner kopplade till SD.

Jimmie Ã…kesson, cha-la-la-la-la!

På SDs valvaka är festen i full gång, alla firar och partiledaren är på väg upp på scenen. Stämningen stiger ytterligare och ur hurrandet och applåderandet växer en hejaramsa fram som känns igen från fotbollsmatcher - Jimmie Åkesson, cha-la-la-la-la! Just den här hejaramsan har givit upphov till en mängd kommentarer och diskussioner på internet. Dessa kommentarer har bitit sig fast hos mig, de har givit upphov till en växande obehagskänsla, och det är den här känslan som givit upphov till detta inlägg, det är den jag nu försöker sätta ord på.

Visst, en del kommentarer har verkligen varit tounge-in-cheek som jag själv tryckt "like" på, exempelvis när en god vän till mig upplyste världen om att ursprunget till hejaramsan är Boney M's låt "Brown girl in the ring". Det jag ser som väldigt obehagliga kommentarer är snarare de som handlar om hur ointelligenta människorna i lokalen är, hur SDs supportrar "avslöjas" med att vara lika outbildade som fotbollshuliganer. Valanalyser har visat att SD till stor del lyckats locka väljare som inte har så lång utbildning, som traditionellt inte hör hemma i det politiska etablissemanget. Så visst, många kommentarer har varit träffsäkra i den meningen att gänget sjunger hejaramsor de lärt sig från fotbollsläktaren, att de sticker ut och gör bort sig i det politiska finrummet och att de är fulla. Från mitt perspektiv är det dock mer intressant vad detta säger om den politiska spelplanen och debattklimatet än vad det säger om SDs supportrar. Här har ett parti samlat personer som vi vanligtvis inte ser i de etablerade partiernas ungdomsförbund, som inte intresserar sig för politik, och det vi gör är att leta markörer i deras beteende och kulturella uttryckssätt som visar att de är outbildade och ouppfostrade. Det är unket och inskränkt tycker jag, istället för att välkomna dessa personer till den politiska debatten så förlöjligar vi dem för att de inte har lärt sig passa in i finrummet (vad blir nästa stora grej, en video som avslöjar att SDs supportrar inte vet vilken ordning de ska använda besticken under en 4-rättersmiddag?).

En av de vanligast förekommande härskarteknikerna, förlöjligande, beskrivs på wikipedia med följande ord "Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser."

SD är rasister, PP är tjuvar

Kommer ni ihåg diskussionerna inför EU-parlamentsvalet, hur etablissemanget försökte dunka in att Piratpartiet uppmuntrar stöld, och att alla som laddar ner material från internet går att likställa med inbrottstjuvar? Det gick bra för oss i de debatterna, mycket eftersom de flesta svenskar kunde se igenom den låga guilt-by-association taktiken, och överlag så tror jag att PP vann mycket på att tyckare och politiska agitatörer fortsatte med stöld-anklagelserna trots att opinionen aldrig riktigt vände, folk tycker fortfarande att fildelning är något annat än stöld. Motsvarigheten i debatten inför riksdagsvalet är anklagelserna om att SDs politik egentligen är rasistisk, under ytan liksom.

Låt oss kvickt se vad wikipedia skriver om rasism: "Rasism är en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra. Rasism förutsätter en tro på god genetisk biodiversitet bland människor (...)". SD har varit tydliga med att de tycker att mångkultur inte fungerar, att "lika barn leka bäst", osv osv, men behöver man vara rasist för att tycka så egentligen? Personligen tycker jag att mångkultur är något av det finaste vi har, men är verkligen förespråkaren av en monokultur per definition en rasist? Här tycker jag att debatten i väldigt stor utsträckning fastnat i ett tröttsamt definitionskrig som egentligen bara gynnat SD. Visst har SD sina rötter i uttalat rasistiska och nazistiska organisationer, men frågan är om det är mer relevant i det här valet än anklagelser om att PP-anhängare är överrepresenterade i fällande domar gällande upphovsrättsbrott (vilket rimligtvis stämmer) eller att folk som röstar på PP skulle ha snattat mer än genomsnittssvensken (ingen aning om det stämmer, men det skulle vara tämligen irrelevant för den förda politiken).

De återkommande anklagelserna om att SD och deras väljare är rasister får främst två konsekvenser, (1) att personer som är nyfikna på SDs politik tröttnar på att debatten är så osaklig och söker sig mer till SD, samt (2) att vi lyckats devalvera innebördet av ordet rasist så långt att folk kan resonera "jaha, om man är rasist för att man inte vill ha moskéer i grannskapet, då är jag väl rasist då". Sedan är säkerligen SD och deras väljare väldigt överrepresenterade vad gäller förekomsten av rasistiska åsikter, men sålänge deras partiprogram och motioner inte handlar om att ljushyade ska ges fördelar som icke-ljushyade får, då ser jag rasistdiskussionen som både intellektuellt ohederlig och faktiskt kontraproduktiv.

Toleranta landet utsätts för intolerans

Kommer ni ihåg hur Sverige såg ut innan Sverigedemokraterna tog sig in i Riksdagen? Det var ett underbart land där människor med alla färger på huden kunde vara säkra på en rättvis behandling i krogkön, där en arbetssökande kunde vara säker på att ens osvenskt klingande efternamn inte spelade in alls när man sökte jobb, och där asylsökande kunde garanteras rättvisa och konsekventa bedömningar av migrationsverkets handläggare. Kanske fanns det en eller annan rasist i befolkningen, det var ju tråkigt, men politiskt sett var vi alla icke-rasister, vilket manifesterades genom att bolagsstyrelser och partitoppar hade en etnisk sammansättning som motsvarade befolkningen i landet, och om man var ställd inför domstol kunde man vara säker på att inte särbehandlas även om man inte kunde perfekt jurist-svenska och ursprungligen kom från ett annat land. Va?

Var det så bra egentligen? Den som lyssnat på debatten inför årets riksdagsval skulle utan problem kunna tro att ovanstående stämmer, eftersom debatten legat kvar på en väldigt förenklande/falsk vi-och-dom nivå - vi är antirasister och dom är rasister. Det är naturligtvis befängt att tro att rasism är något binärt, att man antingen är smutsig rasist fullt ut, eller också är man en ren icke/anti-rasist utan fördomar och förutfattade meningar. Det är lätt att se det behov som ligger bakom den här uppdelningen, att ta avstånd från något man upplever som dåligt/obehagligt och markera att man minsann är tolerant. Det olyckliga är att om debatten aldrig lyfter från denna nivå, då kommer vi aldrig heller kunna se de maktstrukturer som håller tillbaks och bestraffar svenskar som inte har ariskt utseende och namn som klingar av vikingatiden.

Michael Jackson var något på spåren när han sjöng "I'm starting with the man in the mirror. I'm asking him to change his ways" - för visst tusan har både du och jag någon form av inskränkta förutfattade meningar och åsikter som vi ännu inte fått bukt med? Jag är medveten om att jag sätter mig själv på höga hästar här, men jag menar att erkännandet av att jag själv har sexistiska, åldersrasistiska, rasistiska och specisistiska åsikter som jag själv ännu inte lyckats identifiera och jobba med, det är utgångspunkten för att ett förändringsarbete ska komma till skott. För, det är inte en liten rasistisk minoritet som gör det här landet svårnavigerat för invandrare, det är inte bara en liten djupt sexistisk gubbmaffia som konspirerat fram patriarkatet - det är våra samlade inskränkta förutfattade meningar som vi inte vågar diskutera som gör samhället till vad det är. Det är klart att det är lättare att skrika "rasist" efter SD än att fråga sig varför man inte har några muslimer i sin bekantskapskrets, lättare att skrika på hårdare straff för våldtäktsmän än att fundera över varför de flesta tjejer har väninnor i sin bekantskapskrets som utsatts för våldtäkt samtidigt som i stort sett inga killar har någon kompis som skulle kunna vara våldtäktsman (visst är det underligt?).

Så, nu har jag skrivit av mig lite, det känns lite bättre. Ska jag summera så tycker jag att mina poänger varit att härskartekniker i den politiska debatten inte är så bra (inte ens om de riktas mot SD), att definitionsvurmandet av politiska motståndare ofta är kontraproduktivt, samt att vi som Michael borde se oss själva i spegeln innan vi kastar den första stenen i glashus (sedan lämnar jag det upp till er att tolka innebörden av att Michael först såg ett färgat barn och sedan en vit man när han såg sig själv i spegeln).