Om proportionalitet och diskussionsteknik

Nu ska det handla om politisk diskussion, om att vara intellektuellt hederlig. Det ska handla om att förhålla sig Sokratiskt, alltså genom att ställa frågor undersöka andra sidans ståndpunkter, att faktiskt försöka förstå, och sedan ställa mer frågor (fast man ofta har en agenda någonstans ändå). Det finns risk att det blir ett TLDNR-inlägg (Too Long Did Not Read - jag älskar den förkortningen!), men jag lovar att försöka att inte sväva ut mer än nödvändigt.

Ok, nu börjar vi. Jag ska försöka att utgå från exempel från bägge sidorna i debatten (fast jag förstås är jävig). "Om allt ska vara gratis, hur ska människor som producerar kultur kunna överleva, och varför ska man ha rätt att stjäla deras inkomster?".

Jag vet att många (jag själv däribland) reagerar nästan ryggradsmässigt på en sånhär fråga. Vi identifierar snabbt olika problematiska områden i frågan och tänker ut i vilken ordning vi ska presentera argumenten som vi läst på bloggar (svar som "pirater tycker inte allt ska vara gratis men skulle gärna se annorlunda betalningsstrukturer", "alla som producerar kultur kan inte förväntas leva på det, det kallas exempelvis konkurrens, fritt företagande och gäller de flesta branscher", och "det är faktiskt inte stöld enligt vårt svenska lagsystem"). Men vänta nu, visst har vi redan tappat bort frågeställaren och det som hon eller han undrade över?

Kanske var frågan ett sätt att säga "är det proportionellt att låta vissa kulturskapare förlora inkomster bara för att vissa vill ha gratis kultur emellanåt?". I sådana fall var alla dom välpolerade svaren man läst in sig så bra på inte värda så mycket. Att människor upprepar begrepp dom läst och hört i
debatten (som "fildelning är stöld") är egentligen inte så konstigt, det blir ju bara en del av vårt naturliga språkbruk. När vi däremot vill ta upp samma diskussion om samma begrepp gång på gång ("nej, vänta nu, fildelning är inte stöld, för bla bla bla"), då missar vi också ofta att nå fram till vad frågeställaren egentligen menade.

Ett mer nyfiket förhållningssätt är att föredra tycker jag, att undra "hur menar du när du säger så" och "kan du vidareutveckla det där?". Det är också, ärligt talat, mer intellektuellt hederligt och intressant att försöka förstå vad motparten menar i en diskussion, att inte tro att vi själva kan tolka ut vad personen egentligen menar.

Jag menar inte att vi ska låta bli att dela med oss av vår information och kunskap om vad som håller på att hända i samhället, men jag menar att ingen är mottaglig för den informationen om man får den nedtryckt i halsen av en självgod det-har-jag-minsann-läst-på-bloggarna-typ (som jag själv blir ibland, men försöker låta bli att vara).

(just stöld-diskussionen är så intressant så jag tror vi återkommer till den i ett senare inlägg)

Ok, om vi vänder på sojasteken då, hur kan det se ut från andra sidan? Något vi pirater ofta vill föra fram är att de lagar som instiftas inte är proportionerliga i förhållandet mellan risker och möjliga fördelar. Vi brukar tala om att våra medmänniskor i praktiken är övervakade jämt, att anonymitetsskyddet för mediakällor brutalt slaktats, att privata ekonomiska intressen får polisiära befogenheter osv, och att detta inte är proportionerligt till att några artister kanske förlorar pengar på nedladdning. För att proportionalitetsargumentet ska funka som bäst behöver man kunna anta att det stämmer att fildelning är stöld och att vissa artister svälter (nej, det är inte Per Gessle, men kanske några andra). Om vår utgångspunkt är "Jag har ju sagt åt dig att fildelning inte är stöld, vi vet att fildelare lägger mer pengar på kultur än andra, och nu ska jag även berätta om hur rätt jag har på ytterligare några punkter kopplade till proportionalitet", så tror jag att slaget är förlorat innan det startat. Och ser ni, där var det piraten som bjöd upp till den gamla stöldtjatsvalsen - jag tror båda sidor gör det ungefär lika ofta. När filosofer battlar så gör dom ofta det genom att anta att ett par av motståndarsidans åsikter faktiskt är helt sanna (fast man tycker dom är galna), och genom att ställa frågor utifrån dessa premisser så visar dom på svagheter i motståndarsidans argument. (ja, så gjorde filosoferna under antiken iaf, jag vet inte riktigt om dom gör så längre).

Jag tror man får ut mest i en diskussion genom att faktiskt prata om det motparten vill prata om, och genom att försöka lägga band på sig själv och inte försöka ta upp alla frågor på en gång. Och visst hade det varit skönt om någon sa "ja, jag tycker ju att fildelning är stöld och det tycker inte du, men du verkar mer vilja prata om att dom här lagarna är oproportionerliga och har hemska konsekvenser. Vi antar att du har rätt, fildelning är inte stöld, men dom här lagarna går igenom ändå, kan du berätta det oproportionerliga, varför är det så farligt?". Shysst läge för bra diskussion va? Så kan ju vi också göra, genom att verkligen prata om det den andra vill prata om (och ibland är det ämnet stöld, men den frågan är mycket större än att rymmas i ett klatshigt paragrafryttar-svar, så vi tar den en annan gång). Ovanstående sätt att argumentera fungerar sämst i tv-sändningar, näst sämst i dagstidningar, och bäst på bloggar och i personliga möten, (vilket är anledningen till att jag inte är så intresserad av tv eller dagstidningar längre).