Det bästa argumentet

Som tidigare läsare av den här bloggen har märkt, så har jag ett intresse av hur debatten kring våra frågor förs. Själva argumenten och debatteknik är i sig intressanta, i synnerhet när debatten flyttar in på internet eftersom denna arena på många sätt förändrar spelreglerna för debatten och gör den mer levande. Idag ska jag ta upp ett argument jag läst under debatten, jag kommer lyfta upp argumentet till skyarna och kalla det för "det bästa argumentet", och jag kommer att försöka förklara varför det är det bästa argumentet. Fast, för skojs skull så går vi inte riktigt så linjärt fram, utan vänder på ordningen. Det handlar om något som Christian Engström sa till Karin Pilsäter och sedan utvecklade i inlägget Vem litar Karin Pilsäter på?, men vi börjar med att fokusera på något annat.

I oktober förra året kom Marie Demker och Ulf Bjereld ut med en bok som heter Kampen om kunskapen. Informationssamhällets politiska skiljelinjer. Demker och Bjereld är båda professorer i statsvetenskap vid Göteborgs Universitet, och i boken diskuteras vad kunskap egentligen är,

samt hur olika aktörer gör anspråk på att företräda den mest tillämpliga kunskapen i olika frågor. Här presenteras många dilemman och frågeställningar som är intressanta ur ett piratperspektiv, men det jag särskilt vill lyfta fram just nu är diskussionen om hur kunskap ska värderas kopplat till den svenska skolreformen i slutet på 70-talet. Konfliktens kärna, som jag uppfattar den, var huruvida skolan har till uppgift att lära ut särskild kunskap (tänk litterär kanon eller långa listor med obligatorisk kurslitteratur), eller om skolväsendet snarare har att lära ut ett förhållningssätt till kunskap, att lära elever/studenter att finna information själva och att kunna förhålla sig källkritiskt. På sidan 38 skriver Demker och Bjereld att "Begreppet 'ultrahumanism' myntades för de tankar om att 'fråga eleverna hur de vill ha undervisningen'." Kritikerna till den nya "flumskolan" menade att det behövs en viss kunskapsgrund för att kunna förhålla sig kritiskt, och att det därför behövs ett antal års styrd undervisning (tänk korvstoppning) innan studenterna var kunniga nog att ta ansvar för egen fortsatt inlärning. Här går lätt att se kopplingar till dagens diskussioner om kulturskapande; det finns en instans (lärare, experter, mediaindustrin) som besitter/producerar den "rätta" kunskapen/kulturen, och sedan de som passivt ska konsumera detta, genom att läsa anvisad kurslitteratur eller genom att köpa plastbitar med musik eller film i butik som sedan ska användas på förbestämt sätt.

Låt mig berätta om min egen utbildning. Efter att ha läst fristående kurser vid Lunds universitet en tid, så började jag studera på psykologprogrammet vid Linköpings Universitet. Programmet baseras på pedagogiken problembaserat lärande (PBL), som går ut på att studenternas eget intresse och förmåga att inhämta och värdera kunskap fokuseras. Om jag minns rätt så
har modellen växt fram efter en undersökning av en relativt traditionell läkarutbildning i Kanada, där man fann att studenterna hade glömt en stor del av den kunskap de hade lärt sig de första terminerna när de väl var färdigutbildade. Genom att istället låta det egna intresset styra inlärningen, så skapas fler associationer till kunskapen, vilket gör att man minns den bättre. Det är här problembaserat lärande kommer in, där man som student utifrån vinjetter och fallstudier formulerar egna frågeställningar i grupp som man sedan arbetar med att försöka besvara utifrån egna litteratursökningar. Personligen finner jag denna typ av pedagogik väldigt tilltalande eftersom den uppmuntrar till ett aktivt kunskapssökande och kritiskt värderande, vilket rimligtvis också förlänger utbildningens "hållbarhet" (alltså hur länge det man lärt sig under en utbildning är aktuellt och färskt). Min ståndpunkt är att ett skolväsende som lär ut ett aktivt informationssökande, värderande och reflekterande, förstärker demokratin i ett samhälle och motverkar totalitära tendenser på ett sätt som färdigpacketerad och lättsmält information inte förmår.

Ok, så åter till dagens piratdebatt. På många bra bloggar med piratanknytning diskuteras implikationerna av dagens övervakningsiver, censurlusta och andra försök att kontrollera det fria ordet. Rick Falkvinge har återkommande argumentationsövningar kring vanliga frågor som piratsympatisörer får, och jag tycker oftast att dessa är välformulerade och väl genomtänkta. Jag tror att det är viktigt att vi har bra svar på de frågor som andra människor ställer till oss, att vi kan ta debatten och inte glida undan eller ducka för politikens kontroversiella sidor. Klara skriver i ett lysande inlägg om hur piratfrågorna får återverkningar på en mängd områden som inte är uppenbara för den som inte är så insatt i frågorna, vilket är en viktig breddning av debatten. Det Klara tar upp är något jag upplever i mitt eget yrkesliv, att den nya tekniken och sättet att se på kunskap och exempelvis upphovsrätt får återverkningar i hur man arbetar och utvecklar koncept (vilket jag ska återkomma till längre fram). Samtidigt tycker jag att det viktigaste och bästa argumentet vi kan komma med är det som Christian Engström formulerar till Karin Pilsäter, när hon frågat honom "Varför ska jag lita på dig" svarar han sedan via sin blogg "Varför behöver du lita på andrahandsuppgifter?".

Jag ska måla upp en liten bild. Tänk att du sitter med en dagstidning och läser. När du hittar något som verkligen intresserar dig, en artikel som handlar om ett område där du är kunnig, så hittar du också ett betydande sakfel. De flesta av oss har haft en eller flera upplevelser av detta slaget, man kanske bor i området det skrivs om, man kanske såg olyckan som beskrivs, eller helt enkelt har fackkunskap i det aktuella området. Tänk om du i detta läge kunde kommentera artikeln, markera i den och berätta vad som inte stämmer, ge en referens till en källa som motbevisar det som beskrivs i artikeln, och kanske också avkräva artikelförfattaren på en kommentar. Tänk sedan att din kommentar skulle dyka upp direkt, i realtid i alla exemplar av tidningen, så att alla som läser den också fick möjlighet att läsa din kommentar och ta ställning till det du skrivit. I bloggosfären tas det jag här skrivit som självklart och naturligt, det går knappt att tänka sig hur "vår värld" skulle se ut om inte alla hade lika möjligheter att göra sin röst hörd, men stannar man upp och funderar lite så är det lätt att se att detta är en kommunikationell revolution. Visst finns det fortfarande "experter" inom bloggosfären, det finns auktoriteter och proffstyckare osv, precis som i gammelmedia. Skillnaden här är att alla kan utmanas av alla, närsomhelst, på lika villkor, och avkrävas svar på snåriga frågor när någon slirat på sanningen. Det är naturligtvis läskigt på flera sätt för alla som tycker saker och vill nå ut till andra, det går inte luta sig tillbaka och mata passiva konsumenter med information längre, men att vara expert utifrån dagens premisser blir ju då istället mer värdefullt eftersom det kräver en högre grad av expertis.

Jag tror att det bästa vi kan komma med i en diskussion är att uppmana andra att söka information själva och värdera efter eget huvud. Jag tror att vi behöver säga "Såhär tycker jag, jag vet att det låter lite galet och konspiratoriskt, så lita inte på mig för allt i världen. Gå ut och sök egna källor, leta information, och skicka gärna en länk till mig om du hittar något som motsäger min position, jag sitter ju inte på alla svaren än". När personers nyfikenhet sedan styr deras informationsinhämtning så har detta en mängd fördelar, till skillnad från när vi föreläser och håller monologer kring de frågor vi tycker är viktiga. Dels kan vi på detta sätt få ynnesten att konfronteras med välgrundade och genomtänkta argument från personer som satt sig in i frågorna (i Engströms inlägg efterfrågas just detta, debatt med någon som på egen hand läst in sig i frågan, sökt information och står för IPRED-lagstiftningen, som det handlade om i detta fall). En annan fördel är att kunskapen fastnar bättre om inhämtandet styrts av eget intresse (jämför med PBL ovan), vilket minskar tendenserna att debatten drabbas av minnesförlust och att vi gång på gång hamnar i upprepandet av samma trötta klyschor och floskler. Den sista, och kanske största fördelen med att uppmana kritiker att mer aktivt söka och värdera information själva, är att de då i praktiken får uppleva vad som skiljer informationsflöden på internet från dagstidningar, TV och andra medier som i huvudsak är kommunikationella envägskanaler. När man väl upplevt kraften i att med en bra RSS-läsare kunna konfigurera sitt eget nyhets/informationsflöde, när man sett hur ödmjuka bloggare ändrat ståndpunkt efter att ha blivit rättade av sina läsare i kommentarsfälten, när man upplevt hur allt kontinuerligt källgranskas och nagelfars, ja då blir man också mer kritisk till de krafter som vill censurera och förstöra internet. Så, jag tror det bästa vi har att komma med i debatten är att faktiskt visa hur bloggosfären fungerar för vår omgivning, visa hur man konfigurerar en RSS-läsare för en vän, visa hur lätt det är att delta i debatten och starta upp en blogg för den som önskar, och sakta men säkert kommer vi alla att röra oss mot ett samhälle där information wants to be free och sharing is caring.